The devil makes work for idle hands

Hannah McDonald
Utställning
-

Vernissage fre 24 maj kl 18–21
Konstnärssamtal sön 16 juni kl 14

Händer kan uttrycka en människas dolda känslor. De knackar och fingrar på saker, river, klappar och greppar. Vi använder händerna som verktyg, för att uttrycka känslor, för att hälsa och smeka. Men när är händerna overksamma i vårt dagliga liv? Vad vill våra händer naturligt göra när kroppen är overksam? Vi har flyttat våra upptagna händer från att sticka och reparera på ledig tid till att fingra på mobiler. Händer upprepar rutiner varje dag. De har lärt in och de faller tillbaka på naturliga rörelser, om det nu är att skrolla på en mobil, pilla på naglarna eller trumma med fingrarna; var och en har sin egen repetitiva vana för sina händer.

I utställningen framför konstnären en performance som en modell av den sysslolösa stunden där hon fyller utställningens timmar med en process koncentrerad endast på handen – ett verktyg fullständigt integrerat i kroppen. Konstnären sitter för sig själv varje dag på galleriet för att markera den tid som hon är sysslolös, och dokumenterar tidens längd med stickningens mönster – dagar markerade med färger och varje timme markerad med rött garn. 

Besökarna får genom verken i utställningen möjligheten att börja ifrågasätta och reflektera över vad deras händer gör varje dag. Är vi verkligen medvetna om våra händers liv? Och använder vi dem på det sätt som vi vill? Som Darren Leader tar upp i sin bok ’Hands. What we do with them – and why’ [UK: Penguin Random House, 2016], som varit en forskningsreferens för dessa verk:

De gamla varningarna att djävulen kommer att gripa tag i sysslolösa händer antyder att denna djävul är helt personlig, och kommer att vända våra händer tillbaka till våra kroppar om vi inte kontrollerar dem.

Arbete blir då vad som hindrar händerna från att återgå till att stimulera kroppens ytskikt. 

Hannah McDonalds verk kretsar kring kroppens form. Hon ifrågasätter individens framställning av sig själv i samhället och överdriver abnorma kännetecken hos den mänskliga personan. Genom att hänvisa till självbiografiska erfarenheter och känslor förhåller hon sig till arkitekturen hos en plats med installationer som tvingar besökarna att bete sig på ett speciellt sätt; böja och vrida sina kroppar för att passa in och uppleva verket på ett liknande sätt som hennes egna performances. I hennes verk blir kroppen ett objekt, något som kan betraktas och reflekteras kring snarare än som man kan ha en relation till. Tyngdpunkten ligger på ett undersökande av kroppens fysiska dimensioner. Hannas fokus ligger på att få besökarna att känna och reflektera över vad hon, konstnären, har känt och känner; anspänning, klaustrofobi och obehag.

www.hannahlmcdonald.com

 

 

Med stöd av
Projektstöd Pronto